Garpenborg's Rustubus

"Buster"

24/4 2002 - 30/7 2010

I somras gick Kristins Buster bort, han dog hastigt vid en ålder av lite drygt 8år. Jag skriver Kristin's Buster, för först och främst var han faktiskt hennes. Men han var många andras oxå, tack vare Kristin. Hon har varit så givmild med sin älskling, det är ovanligt, tom väldigt ovanligt skulle jag vilja påstå. Detta faktum gjorde honom unik. Kristin & hennes dåvarande sambo Daniel var nämligen inte Busters första matte&husse, utan dom fick honom som omplaceringshund. Kristin har dock i alla år låtit Busters första matte Lelle, vara med i Busters liv, dom har träffats och umgåtts och snabbt blev dom goda vänner- man kan säga tack vare Buster- men förstås mest tack vare Kristins öppna & givmilda inställning.

När Kristin & Daniel separerade beslöt dom sig för att ha delad vårdnad, exakt samma upplägg som med tvåbenta barn, och det har även det fungerat mkt bra.

I alla dessa år som Kristin haft Buster så har han krävt en hel del jobb av henne, bara det faktum att dom nog vägde ungefär lika mycket (eller lite beroende på vem av dom man tänker på) säger ju en hel del om hur mycket lydnad som krävs när man är ute och promenerar :-) Kristin har därför jobbat oerhört hårt med Buster och haft det där jäklaranamma som man måste ha som rottweilerägare, i alla fall om man vill vara en bra sådan.

Det har varit en fröjd för oss som uppfödare att få följa Buster på hans livsresa, och även om man alltid tycker att det är för tidigt när någon går bort så måste vi ändå säga att ett lyckligare liv än Buster haft hos sin Kristin, det går inte att få.

Tack Kristin, STORT tack för att du omfamnade denna omplaceringskille och gjorde honom till den undebaraste rottweilerpojke man kan önska sig! Ni var verkligen ett fantastiskt ekipage, ett ekipage som du styrde med kärlek & värme. Kram till dig från oss   

först bilder på Buster hos fotografen

sedan lite bilder från Buster & Kristins besök hos oss

Vera älskade Buster djupt, och faktum är nu när jag tänker efter- att hon bara har smitit från mig en enda gång- och det var i höstas för att hon ville hälsa på en rottweiler pojke-(jag kom ikapp henne, och vips försökte hon göra om det 2sek senare) kanske hon trodde det var Buster? Jag lutar åt att tro så.

Kristoffer blev även han kär i Buster, eller i alla fall i Busters svans :-)

och här, hans fina fina gravsten. Han vilar hos Kristins föräldrar. Godnatt Buster- vi är många som saknar dig!