fotograf matte Sofia

rallylydnadsdrottningen Wita har haft en härlig jul & nyår. Här har hennes matte skickat lite bilder från den sistnämnda helgen, merci Liza! Vi ser fram emot att få rå om er kicka i början av nästa månad :-)

med påklädningen och kom med overallen i högsta hugg upptäckte jag vår lille Alexander ståendes på detta vis,,, Han hade ångrat sig vad gällde frukostmackan och plötsligt bestämt sig för att han visst ville ha den. Eller i alla fall ville han slicka av smöret.

Nå, tur att vi har tvättmaskin och jag slipper ligga vid ett kallt vattendrag och tvätta familjenskläder på en tvättbräda!

positiva ska vi vara idag!

efter nästan en hel dag i SKKs källare kan jag berätta att jag är helt slut! Det tar på krafterna att leta efter rätt bokstav i microfilm. Schäfer,,,shelite,,,springerspaneil,,smålandsstöva
re,,,ÄNNU fler smålandsstövare- och äntligen- staffordshirebullterrier *jippie* Varje liten vinda av microfilm måste snurras för hand, veva veva veva. Och alla dessa år när det visade sig att efter smålandsstövare kom StBernardh! Inga staffar i sikte så att säga, dessutom gällde det att veva tillbaka alla filmerna igen när man var klar, gud vad det tog tid.

Men, men vad gör man inte för rasens RAS, jag bara undrar?

fick oxå tag i några artiklar, ska bara klura ut ett bra sätt att scanna (A3) så vi kan maila ut dessa till uppfödarna, kan ju vara skoj att läsa för fler än bara oss tänker jag :-)

Garpenborg's Globetrotter "Totte"

tack matte Sofia för bilden, härlig!

sex små söta (både till utseende och smak) bananer.

Vi försökte äta dem med andakt, men kände att vi inte riktigt kunde göra ögonblicket rättvisa.

Nu är dom borta och bananplantan snart helt nervissnad.

Det verkar lite, ja vad ska jag säga, futtigt? Ett väldigt antiklimax

Matthias har haft denna planta i 21års tid.  

Växa växa, blomma, ge några minifrukter och sedan dö,,,

med hjälp av deras normalväxta släkting kan ni se hur små dom är

SKK har en RAShandledargrupp, ett ideellt arbetande gäng som möts några gånger per år för att stämma av vart vi alla ligger samt fundera över framtida aktiviteter och strategier. Delar av handledargruppen är medlemmar från SKKs Avelskommitté och andra delar är "supersakkunniga" människor och någon enstaka (läs jag!) finns med enbart pga erfarenhet av praktiskt arbete i ras och specialklubb :-) Handledargruppenssyfte från start var att bistå de rasklubbar som hade bekymmer med att få klart sina första RAS. Parallellt med detta arbete försökte gruppen få fram strategier för att underlätta RASarbetet i klubbarna, många bekymmer var snarlika och att då med någon form av överblick försöka finna lösningar var (och är) oerhört givande. Nu i revideringstider har vi alltjämt lika mycket att göra, eller i alla fall nästan, som när vi startade. Vi har även arbetat/hjälpt till vid några av SKKs avelsrådskonferenser.

Genom åren har jag arbetat i många olika konstellationer och i en del olika klubbar, även om det mest varit i samarbete med olika rasklubbar. Jag hoppas att framtiden innebär med av samma vara. Men jag måste säga att mitt arbete just i denna grupp varit det mest givande jag varit med om so far. Energin jag får med mig hem efter varje möte bär mig en lång sträcka. Likaså sitter den där barnsliga glädjen man kan känna när man får sitta brevid och lyssna på kunniga människors funderingar i sig en lång stund.

Vågade inte fota mina kollegor utan valde istället dessa herrar :-)

min Vera är så galet snäll att jag faktiskt hade tårar i ögonen när jag fotade dessa bilder på henne och Alexander lekandes häromdagen.

Min Vera som har 5a i leken på sitt MH, för att få loss henne fick testledaren hämta en extra trasa och vifta med framför henne,,, Själv som matte var det som förgjort att få henne att släppa. (inte vill man heller på ett MH ryta från tårna i örat på sin hund liksom,,,det är ju en del moment kvar och det ska ju vara positivt, fast iof är det inte alltid hon släpper då heller :-) Hon kan bli så intensiv i sin lek att en atombomb kan brisera och hon skulle ändå inte släppa.

Men när lille temperamentsfulle Alexander skriker och petar in sina knubbiga bebisfingrar i hennes mun så släpper hon. Inte för att hon måste utan för att hon vill.

Då blir han lycklig den lille, då är hans illvrål som bortblåsta och dom drar återigen i varsinända av kamptrossen

min fina, ja mina fina!