Ånnas son blev hastigt dålig i onsdagsnatt, han fick plötsligt kraftiga kramper och dog väldigt fort. Går inte att påstå att det var någonting annat än rent ut sagt hemskt. Det var fruktansvärt. Matthias och jag beslöt oss för att bara låta honom ligga nära sin mamma och sedan var det till att bara finnas där brevid och genomlida den sista timmen med honom. Vi som precis kände att den första känsliga tiden för de två små i L kullen var över, de var båda starka och vitala. Tjocka och välmående.  Så händer detta. Kanske var hans låga födelsevikt ett tecken på att något inte var som det skulle trots allt, kanske överlevde han denna vecka tackvare att de bara var två och att förutsättningarna var de allra bästa. Vi har inga svar, utan står bara här kvar med faktumet att han ej längre finns.

Med tanke på att många människor läser det man skriver som fan läser bibeln så känner jag mig nödgad att kort förklara varför vi valde att göra så här. Annars hade man ju kunnat nöja sig med att säga att han dog. Som uppfödare möter man genom åren döden på många olika vis. När jag såg Labans kramper så förstod jag utan någon tvekan att han skulle dö. Han var i dödens famn redan, chocken var att det gick så fort. Från att vara en 7dagars livskraftig krabat så låg han där, döende. I den stunden måste man ta snabba beslut. Vårat beslut blev att ej åka in till närmaste akutmottagning för att avliva honom.

Av flera skäl.

Dels var vi osäkra på om vi ens skulle hunnit fram med Laban vid liv, vi visste inte heller hur Ånna skulle reagerat på om vi tagit bort honom från henne. Men framförallt var ju det enda sinnet han hade lukten. Att då beröva honom den enda lukten han känner till, dvs lukten av Ånna, under hans sista stund i livet kändes inte aktuellt. Ligga ensam i en låda i en bil i en färd mot avlivning på bagis,,,
nej.

På mindre än en timme fanns han inte mer, så fort gick det. Mellan kramperna somnade han, det gjorde dock inte jag. Där satt jag och tittade, fram till kl 03 när han plötsligt slutade andas. Då somnade jag där, brevid den decimerade familjen.

Ånna ägnade denna tid åt att vila och att tvätta Lucille.

Hon var till synes obrydd. Det är en tröst, naturens gång tröstar alltid.

Sedan i onsdags har det hänt massor här hemma. Det är ju det grymma med livet, det bara fortsätter, oavsett vem som dött eller vem som plågats. Ånnas husse & matte har varit lika ledsna som vi, och varje gång jag ringt dem svarar Calle med spänd stämma: hur mår Lucille? Jag har hittills kunnat svara att Lucille mår bra, hon mår än så länge bra och måtte hon fortsätta göra det!

Jag kommer nu blogga på om en hel del av de underbart roliga saker som hänt, dessa är nästan ännu mer underbara när man känner sig såhär sorgsen som vi gör nu.

Fine fine killen, vi önskar att du hade fått leva ett långt lyckligt rottweilerliv men vi tvingades nu säga hastigt farväl.

Hej då Laban, hej då.

nedan en bild på Laban där han var 4dagar gammal

och när vi ändå är inne på sorgligheter så är här två bilder som jag tycker är fina. Det är Kristoffer som var med vid delar av Ånnas valpning och som då såg de tre valpar som var dödfödda. På bilden har vi precis vägt en av de tre som ej levde och Kristoffer har lindat in den i en liten snutt tyg.

Han ville förstås prata lite om döden och han minns fortfarande hur det var när vår stora fisk dog, vi kom överens om att valparna säkert skulle träffa den stora fisken i himlen.