det var ett tag sedan vi bjöd på några "barn äter hundmat" bilder här på bloggen. Det betyder förstås inte att våra barn plötsligt slutat tro (tycka) att hundmat & hundgodis är gott, något man kanske rimligtvis skulle kunna tro skulle inträffa ju äldre de blir. Näe det beror bara på att kameran inte varit framme lika mycket.
Men så häromdagen blev det sådär tyst, en tystnad hemma hos de flesta hund/barnfamiljer brukar ju innebära hyss. Pja, i detta fallet var det kanske inte direkt så hyssartat. Mer bara att man återigen får konstatera att värdet i saker eller mat ofta ligger i hur åtråvärt detta något är. Eftersom våra hundar är HUNGRIGA hundar så visar dom så tydligt hur viktig hundmaten är och för att inte tala om att hundgodis är värd sin vikt i guld. När pojkarna finner någon dylik skatt så måste den förstås inmundigas.

Denna gången inbjöd bytet till en viss fördelning.

Tre färger fanns. Två av dessa var enligt barnen ätbara.

Kristoffer fördelade de bruna till Alexander, åt själv upp de vita och bjöd hundarna på de bruna med starkare doft

... så fiffigt så....

och spinner man vidare lite på den tanken så fikas det ju rätt vilt här hemma, detta innebär att kakor inte är så särdeles viktig för de små, visst äter dom det. Men icke med denna koncentration och glädje :-)

rättvist måste det vara när bytet skall fördelas!

fick besök häromdagen och glad var han över det :-)  Här hemma bjuds alla valpbesökare på de sedvanliga staffepussarna varvat med stympningsförsök. Men både Leo & Paulas fingrar satt kvar efter besöket :-) Sådan tur. Klarar man tiden i valprummet så brukar ju sedan Vera göra sitt till för att i alla fall ge ett eller ett par blåmärken som minne från dagen

dom är inte så lätta att fota :-)

jag var lite orolig över Paulas örhängen, men hon klarade sig :-) Vad Bodil sysslar med på bilden vågar jag inte svara på :-)

Två fina killar!

Nu närmar det sig avfärd för den här lille killen, vi ses på onsdag Leo & Paula!

Ånnas son blev hastigt dålig i onsdagsnatt, han fick plötsligt kraftiga kramper och dog väldigt fort. Går inte att påstå att det var någonting annat än rent ut sagt hemskt. Det var fruktansvärt. Matthias och jag beslöt oss för att bara låta honom ligga nära sin mamma och sedan var det till att bara finnas där brevid och genomlida den sista timmen med honom. Vi som precis kände att den första känsliga tiden för de två små i L kullen var över, de var båda starka och vitala. Tjocka och välmående.  Så händer detta. Kanske var hans låga födelsevikt ett tecken på att något inte var som det skulle trots allt, kanske överlevde han denna vecka tackvare att de bara var två och att förutsättningarna var de allra bästa. Vi har inga svar, utan står bara här kvar med faktumet att han ej längre finns.

Med tanke på att många människor läser det man skriver som fan läser bibeln så känner jag mig nödgad att kort förklara varför vi valde att göra så här. Annars hade man ju kunnat nöja sig med att säga att han dog. Som uppfödare möter man genom åren döden på många olika vis. När jag såg Labans kramper så förstod jag utan någon tvekan att han skulle dö. Han var i dödens famn redan, chocken var att det gick så fort. Från att vara en 7dagars livskraftig krabat så låg han där, döende. I den stunden måste man ta snabba beslut. Vårat beslut blev att ej åka in till närmaste akutmottagning för att avliva honom.

Av flera skäl.

Dels var vi osäkra på om vi ens skulle hunnit fram med Laban vid liv, vi visste inte heller hur Ånna skulle reagerat på om vi tagit bort honom från henne. Men framförallt var ju det enda sinnet han hade lukten. Att då beröva honom den enda lukten han känner till, dvs lukten av Ånna, under hans sista stund i livet kändes inte aktuellt. Ligga ensam i en låda i en bil i en färd mot avlivning på bagis,,,
nej.

På mindre än en timme fanns han inte mer, så fort gick det. Mellan kramperna somnade han, det gjorde dock inte jag. Där satt jag och tittade, fram till kl 03 när han plötsligt slutade andas. Då somnade jag där, brevid den decimerade familjen.

Ånna ägnade denna tid åt att vila och att tvätta Lucille.

Hon var till synes obrydd. Det är en tröst, naturens gång tröstar alltid.

Sedan i onsdags har det hänt massor här hemma. Det är ju det grymma med livet, det bara fortsätter, oavsett vem som dött eller vem som plågats. Ånnas husse & matte har varit lika ledsna som vi, och varje gång jag ringt dem svarar Calle med spänd stämma: hur mår Lucille? Jag har hittills kunnat svara att Lucille mår bra, hon mår än så länge bra och måtte hon fortsätta göra det!

Jag kommer nu blogga på om en hel del av de underbart roliga saker som hänt, dessa är nästan ännu mer underbara när man känner sig såhär sorgsen som vi gör nu.

Fine fine killen, vi önskar att du hade fått leva ett långt lyckligt rottweilerliv men vi tvingades nu säga hastigt farväl.

Hej då Laban, hej då.

nedan en bild på Laban där han var 4dagar gammal

och när vi ändå är inne på sorgligheter så är här två bilder som jag tycker är fina. Det är Kristoffer som var med vid delar av Ånnas valpning och som då såg de tre valpar som var dödfödda. På bilden har vi precis vägt en av de tre som ej levde och Kristoffer har lindat in den i en liten snutt tyg.

Han ville förstås prata lite om döden och han minns fortfarande hur det var när vår stora fisk dog, vi kom överens om att valparna säkert skulle träffa den stora fisken i himlen.

här kommer en massa bilder från när Irma mötte J kullen för första gången lite mer ordentligt. Ulla var med som vakande öga och visade även via lek hur hon tycker man ska ta hand om snart 8v valpar. Irma blev mer och mer avspänd, super träning för henne :-) Alexander och Kristoffer for runt som jokrar i leken mest hela tiden :-)

Alexander kan inte så många ord, men han kan skälla som en hund :-) När jag tänker efter så kan han även ryta som en tiger och väsa som en orm- undra om BVC tycker att det kan kallas för att följa den normala utveckligskurvan :-)

hatten av för valparna :-)

Här blir Stina undersökt av Irma

Kanske ska tillägga att detta är bilder från vår källare, här nere får valparna leka av sig några timmar per dag. Skönt att dels hinna göra rent deras andra inkvarteringar, men även skönt med tanke på att vädret inte varit så valpvänligt

...att idag är sista anmälningsdagen till rasspecialen i Gränna! För att anmäla före kl 24 gå in på klubbens hemsida: www.ssbtk.se

vi ses där!

dagen efter vallentuna for Tina & jag till österbybruk, domare Moa Persson var grundlig, och körde med öppenkritik vilket jag alltid uppskattar enormt. Så även denna gången, även om tre av de fyra fina vi hade på plats fick VG :-) 

Totte var den som höll fanan högt genom att vinna unghundsklassen med CK :-) Grattis Sofia! 

men först ett par bilder på Ärtan & Tina

Grabbarna G väntar på sin tur

Josef   Moa  

Fina Totte

och så vackre Dollar!

Men dagen innehöll som så ofta även en massa annat som var galet trevligt. Jag fick tex pussa på världensbästa Nixxon! Nixxon (som i stamtavlan heter VWW-08 SE UCH Garpenborg's Orion) fyller hela 14år snart, närmare bestämt den 18e juni. Han är den enda i kullen som fortfarande lever, men de andra fick även de långa fina liv. En underbar kull helt enkelt, O kullen.

Hela åsynen av Nixxon med sin matte Åsa och Dollar med sin matte Pia var som att kastas bakåt i tiden. Sanningen att säga så var väl de enda i sammanhanget som åldrats jag & Nixxon,,,,

Pia & Åsa ser ut som att de legat i formalin sedan en österbybruk utställning för 10år sedan,,,

Nixxon debuterade på österbybruk 1999. Han gick då i juniorklass och tog cert & blev 2a bästa hane. Mao 13år sedan, jesus. Han har sedan dess hunnit med att ställas just på denna utställning 4ggr, alltid med finfina resultat. Och nu står han här 14år gammal, vackert grå om nosen och tittar på bedömningen med sin älskade matte. Matad med melon blev han oxå. Jag hade tårar i ögonen bara jag tittade åt deras håll. Så även nu när jag ser bilderna. Magiskt.

Det är tack vare hundarna som jag fått glädjen att få följa dessa två kvinnors liv

Kram på er- det är alltid lika härligt att få träffas!    

och ang Pia som numer är Dollars matte så måste jag ju förstås passa på att berätta att hon köpte hund ifrån min allra allra första staffekull! Garpenborg's Ilska "Janis" hette hunden i fråga och hon var i många många år Pias trogna följeslagerska. Även Janis debuterade på en utställning just här på Österbybruk. Även hon tog då cert :-) detta var 1996.... men nu 2012 är det Dollar som får glädjen att dela sitt liv med Pia och hennes underbara familj   

för Totte & Sofia slog till och blev BIG 4!!!!!

!!!GRATTIS!!!

Totte förblindad av alla sina rosetter :-)

från finalringen, svårt att fota som sjutton var det

på finalerna!

Ovan Lisa med sin fina Decibel

och nedan Lisa, Matthias & Vera. Klart Vera hejade på sitt barnbarn Totte :-)