nu slår det mig att rubriken antyder att det hela var roligare än det kanske var :-) Beroende på hur förtjust man är i bubbel då, nå hursom, dessa bilder hade jag totalt glömt bort. En rolig stund på tomten

idag tänkte jag en stund på att det är en lycka att ha ett intresse som man fortfarande efter näranog 20år tycker är precis lika utmanade och roligt som från början. Om inte tom mer faktiskt. Jag var 17år när jag köpte (eller fick är nog ett bättre ord här, tack mamma!) min första hund, och nästa år fyller jag 40,,, Min första kull föddes 1993 och det innebär att kenneln firar 20års jubileum nästa år! Jag gissar att vi kommer fira detta på något vis, kanske en lite större kennelträff är på sin plats *funderar*

Nå, egentligen hade jag tänkt skriva ett par rader om hur uppslukad jag ofta blir av hundarna/kenneln/kollegorna/det ideella engagemanget, men känner att det är svårt. I mitt fall får jag nästan tunnelseende och man skulle kunna jämföra det med en slags förälskelse. Omgivningen försvinner alltsom oftast och det är förstås på både gott och ont.

Men självklart kan det ju finnas risk att bli totalt insöad. Erkänner att umgänge med icke hundmänniskor ofta prioriteras bort, och iom barnens intåg så har ju tiden blivit än knappare och då har övriga intressen som jag uppskattat mycket blivit till ett minne blott.

Nå det kommer mer tid framledes, det hoppas jag i alla fall på :-)

Imorgon skall jag på möte med ett gäng tokkunniga hundmänniskor och jag bara ÄLSKAR att vara i deras sällskap. Det är faktskt en ynnest! När jag kommer hem därifrån så känner jag mig alltid enormt laddad inför att forstätta jobba för rasen, för klubben och för mina kollegorsskull och även för oss i vår kennel. På så vis tycker jag att alla borde pröva på att arbeta ideellt i hundvärlden, inte bara för att det behövs utan oxå för att det verkligen kan ge en något tillbaka. Men det gäller förstås att finna en plats där man kommer till sin rätt, och i början får man ju ta det som bjuds förstås :-)