hello älskade lilla blogg!

fy så trist det varit att inte ha ork över till att blogga.

Men nu skiner solen utanför, hundarna är rastade och om en 40min ska jag hämta mina älskade små killar från dagis och ha lite skattletandet på tomten. Jag har grävt ner lite chokladpengar i snön :-)

det känns som att en livstid passerat, faktiskt, sedan sist jag skrev något här. Turerna har varit många och krävande. Har ingen ambition att ge mig in på att förklara närmare, även om inget direkt är några hemligheter. Fortfarande är i alla fall livet i kraftig oordning, dock inte kaosartat så som det var tidigare.

Ett varmt tack till alla fantastiskt snälla människor som jag känner! Visste sedan tidigare att jag har toppen vänner, men hade inte fattat hur MÅNGA ni är! och hur otroligt omtänksamma ni är! Det sägs ju att det är i kriser man vet vilka ens riktiga vänner är, i så fall kan jag konstatera att jag är väldigt väldigt lyckligt lottad *tack alla fina!*

En sorg är dock att fina fina O2 kullen blivit försummad här på bloggen. Detta ämnar jag råda bot på genom att bloggbomba er stackars läsare till max   För bilder i mängder finns det att plocka av minsann   

först ut blir en "gammal" bild på Alexander & Ojsan

Många av er har redan hört och många av er är lyckligt ovetandes om vad som hänt de senaste dagarna. Det är inte min mening att ge någon redogörelse ur mitt perspektiv här på bloggen, men samtidigt är bloggen en del av min kontakt med er alla och en del av min kennel så det känns fel att helt låtsas som ingenting medans bloggtystnaden & mail&telefontystnaden bara ökar.

Jag är mitt i en separation just nu, med allt vad det innebär och mer därtill. Min starka önskan redan från start har varit att det hela ska skötas så snyggt som möjligt för barnens skull, för hundarnas skull och för alla andras oxå. Dessvärre ser det ut som att det hela blir en sådan där "soppa" som de flesta kloka människor skulle skaka på huvudet åt. Men vad gör man? Här sitter jag,,,,fortfarande med en svag förhoppning om att så få som möjligt skall komma ikläm.

För de som är intresserade av min version så får ni gärna kontakta mig, men jag kommer inte basunera ut den till höger & vänster till människor som inte bett om att få höra. Jag har full respekt för att alla som vill är vuxna nog att kunna bilda sig en egen uppfattning och jag avkräver inte av någon att välja sida. Livet fungerar inte så.

Jag har tack vare hundarna lärt känna så oerhört många fina människor att tårarna rinner bara jag tänker på det. Så mycket kärlek som jag fått dessa senaste dagar är helt makalöst! Det känns som om jag är inbäddad i varma famnar och så fort som paniken kommer så finns det någon där som fångar upp, antingen rent fysiskt eller med ett samtal eller sms. Jag är så oerhört tacksam att jag inte med ord kan formulera det.

Mitt mål nu är att överleva dagen och vara ett stöd för mina två underbara pojkar. Vad gäller kenneln så är den min och alla ni valpköpare bestämmer själva vem ni vill kontakta om ni har bekymmer eller glädjeämnen ni vill dela med er av, vill bara säga att jag finns här för er nu, precis som tidigare.

kram

som uppfödare är det förstås fantastiskt att, när man hållt på ett tag, ha ett antal generationer att luta sig tillbaka emot. Ofta pratas det om detta och det man mest då syftar till är förstås kunskapen om de tiklinjer man har. Med kunskap syftar man oftast till hälsoinformationen (allt det där som inte går att läsa sig till på hunddata men som förstås är väldigt värdefull information) den mentala statusen på dessa hundar och deras syskon samt förstås den exteriöra informationen man som uppfödare besitter. Ett bettfel hos mormors bror, en knicksvans på gammelmormors syster, en annan släkting med allergi  osv osv det går att rabbla i oändlighet. Det gäller samtidigt att förvalta den här kunskapen på ett bra sätt, man måste vara öppen med sina valpspekulanter, och även de som vill låna hanhundar som man fött upp. Samtidigt måste man sålla något då kanske en överkänslighet mot lax hos en halvsyster till hundens mormor inte är av största intresse och värde för en redan korvstoppad stackars valpköpare. Även när det kommer till valpningar är det en fantastisk glädje att ha varit med vid tikens mammas valpning, hennes mormors osv osv

MEN det jag egentligen ville säga var att det MAGISKA är detta nedan, den här glädjen, lyckan i att "se alla hundar i en hund" om ni förstår hur jag menar.

Jag tittar på Ulla nedan och ser min Vera i henne, jag ser Saga, jag ser bilder på Saga och tänker på Gullan & på Asta och så gråter jag en skvätt. För dem jag saknar och inför tanken på de jag kommer att förlora och av lycka för att dom lever vidare genom sina avkommor. Sorg & lycka. Det har hänt ett par gånger i mitt liv att jag mött andra uppfödare av andra raser och i ett par korta minuter så finner vi varandra så totalt i just denna känsla. Oerhört känslosamt

Nej, jag ska sluta nu, måste packa lite hundmat och fixa transport av en tvättmaskin :-) På återseende!

nu slår det mig att rubriken antyder att det hela var roligare än det kanske var :-) Beroende på hur förtjust man är i bubbel då, nå hursom, dessa bilder hade jag totalt glömt bort. En rolig stund på tomten

idag tänkte jag en stund på att det är en lycka att ha ett intresse som man fortfarande efter näranog 20år tycker är precis lika utmanade och roligt som från början. Om inte tom mer faktiskt. Jag var 17år när jag köpte (eller fick är nog ett bättre ord här, tack mamma!) min första hund, och nästa år fyller jag 40,,, Min första kull föddes 1993 och det innebär att kenneln firar 20års jubileum nästa år! Jag gissar att vi kommer fira detta på något vis, kanske en lite större kennelträff är på sin plats *funderar*

Nå, egentligen hade jag tänkt skriva ett par rader om hur uppslukad jag ofta blir av hundarna/kenneln/kollegorna/det ideella engagemanget, men känner att det är svårt. I mitt fall får jag nästan tunnelseende och man skulle kunna jämföra det med en slags förälskelse. Omgivningen försvinner alltsom oftast och det är förstås på både gott och ont.

Men självklart kan det ju finnas risk att bli totalt insöad. Erkänner att umgänge med icke hundmänniskor ofta prioriteras bort, och iom barnens intåg så har ju tiden blivit än knappare och då har övriga intressen som jag uppskattat mycket blivit till ett minne blott.

Nå det kommer mer tid framledes, det hoppas jag i alla fall på :-)

Imorgon skall jag på möte med ett gäng tokkunniga hundmänniskor och jag bara ÄLSKAR att vara i deras sällskap. Det är faktskt en ynnest! När jag kommer hem därifrån så känner jag mig alltid enormt laddad inför att forstätta jobba för rasen, för klubben och för mina kollegorsskull och även för oss i vår kennel. På så vis tycker jag att alla borde pröva på att arbeta ideellt i hundvärlden, inte bara för att det behövs utan oxå för att det verkligen kan ge en något tillbaka. Men det gäller förstås att finna en plats där man kommer till sin rätt, och i början får man ju ta det som bjuds förstås :-)  

Idag fyller vår Å kull 6år. G-borg's Åke, Ådi, Åberg, Åsa & Ånna kom alltså till världen för 6år sedan när vi bodde i förra huset. Just idag tänker vi alltså lite extra på dem, på deras hussar & mattar, på mamma Ronda och även hennes två familjer. Vi tänker på Ådi som inte lever längre och ja mycket tankar blir det.

Varmt grattis till er alla!

så här ser det ut i tomteverkstan idag :-)

Att försöka att skicka en grattis present till varje valps födelsedag livet ut är något vi bara började (hum minns inte, kan det vara kanske minst en åtta, nio år sedan,,,,) med och med åren inser vi att det är mycket bra som kommer ur detta. Till att börja med är det förstås lite skoj sådär, men det ger oss en stunds eftertanke till kullen i fråga, även så uppdateras adresslistorna då årligen och när hundarna sedan börjar bli mer till åren så brukar vi ringa före födelsedagen för att höra att hunden/arna fortsatt mår bra innan vi postar nåt gristryne såattsäga :-) På så vis har vi en viss koll på hur gamla alla blir.

Som alla uppfödare märker så är det förstås så att vissa hundar "försvinner" det går nog aldrig att komma ifrån. Som ny tänker man ofta att detta inte skall hända en själv, hur svårt kan det vara liksom, men snart märker man att det av lika många skäl som det finns valpköpare, är oundvikligt. Men för oss är detta ett sätt att bibehålla en kontakt om än i miniformat med de flesta som köpt hund från oss.

Sedan har ju kullarna en tendens att klumpa ihop sig *skrattar* löpcyklarna ligger ju där dom ligger och således är det mycket godis & porto som går åt vissa månader!

Ibland glömmer vi bort och ibland (läs ofta) är vi sent ute, men men hundarna har förhoppningsvis ingen uppfattning om datum :-)

(ps jaaa är medveten om att det är lite prettovarning på detta inlägg, vi tycker självklart inte att vi är bättre än nån annan kennel som inte skickar grattiskort, eller sämre än nån annan kennel som kanske bjuder på värsta grejerna. Bara att detta är så som vi gör, och att även om det började som en kul grej och kanske inte var tänkt att pågå för alltid så har vi sett att det har fördelar som vi inte tänkte på från start. Ds)